pelikanteatern

pelikanteatern

veckan som var

konstenPosted by åsa Thu, October 30, 2014 15:28:43
Och pelikanerna har nypremiär på hemmascenen för vilken gång i ordningen; SOVA! både lördag och söndag och de små barna och deras vuxna liksom väller in i det lilla salongen och alla får plats för finns det hjärterum så finns det plats. En liten flicka och hennes mamma ser nu Sova för fjärde gången och det är så vackert. Stamgäster! Pelikanerna får varmt torktumlarludd i sina hjärtan. Det låter måhända känslosamt och sentimentalt men så ska konsten också vara. Känslosam.

Om luddet och Sova pratar pelikanerna med Stefan Livh i radions P4. Det kan man lyssna på här om man spolar fram de första tre timmarna då Stefan ändå bara pratar om andra saker. Pelikanerna kommer direkt efter Bette Middlers The rose, som vi tydligen också är lite känslosamma över. Jo. Men musiken är väl sån såklart.

allt gott

  • Comments(3)//blog.pelikanteatern.se/#post315

mellerud i motljus

konstenPosted by åsa Wed, October 08, 2014 22:36:48
Pelikanerna tar bilen över de Dalsländska slätterna denna onsdag i oktober. Mot Mellerud. Det är bara att följa E45an, nästan raka vägen. Nästan. Vi kommer ju fel ändå, tappar riktningen och får göra om, göra rätt. Men vi kommer fram. Och blir så väl omhändertagna av de snälla damerna på Kulturbruket, och så spelar vi SOVA för den allra skrattigaste publiken hittills och dricker kaffe och äter thaimat och vänder tillbaka mot Göteborg. På hemvägen är himlen och träden som en målad kuliss ur en film från femtiotalet. Färgerna ser inte riktiga ut, världen skiftar från orange till gult till lila och rosa. Regnet öser ner stundtals, solen då och då som ett klot lågt på himlen och en hel regnbågë som ställer sig som en portal över vägen. Som om det fanns en skatt någonstans. Som om det fanns en Gud.
Och sen kommer vi hem. Utan att ha hamnat på Hisingen en enda gång.
Det är mörkt och stjärnklart och fullmåne.

allt gott

  • Comments(3)//blog.pelikanteatern.se/#post312

några dagar i juni

konstenPosted by åsa Thu, June 19, 2014 22:13:37
Två pelikaner på varsin sida om arbetsbordet, tystnaden, låtarna på spotify, tystnaden. Och så samtal om livet, konsten, musiken, människorna. Man vill ju leva ju. Alltså på riktigt. Ja. Livet alltså.
På antikvariatet på vägen från kontoret hittar den andre pelikanen en bok om Evert Taube, samma som stod i barndomens bokhylla, till sig själv. Och till mig; Förälskelse (och kärlek) från 1979 av Francesco Alberoni. Det hela blir då inget annat än just själva färden med dess missöden och utkämpade slag. Ingen kaj att lägga till vid, ingen festsmyckad hamn.

Det anläggs en mordbrand i mitt hus, en SD-ledamot tycker att konstnären bakom vaginamålningen i Nyköping borde fängslas, American Apparels grundare får sparken, jag sitter på ett café och livelyssnar på You´ve been around

Läser den här gamla artikeln om hur olika könen bedöms. Mannens text uppfattades som genomtänkt, välskriven och överty­gande. Kvinnans som rörig, oklar och svår att förstå.
Och den här artikeln om att fler människor dör i orkaner döpta kvinnonamn än mansnamn eftersom kvinnor inte (ens som orkaner) tas på allvar...

Två pelikaner som sitter tysta framför varsin dator på ett varmt kontor, som går på viktigt möte, får ett bra telefonsamtal, äter thaimat i gräset utanför Sjöfartsmuseet.

Oändliga ljusa dagar i juni.

allt gott

  • Comments(3)//blog.pelikanteatern.se/#post306

som livet?

konstenPosted by åsa Sun, June 01, 2014 13:04:15
Sitter på balkongen och funderar på livets allehanda ting när en minibuss i full fart plötsligt tappar ena framdäcket nere på Oscarsleden. Däcket rullar fort som fasiken rakt in i en liten vit bil som kommer bakom. Det blir en krock. Såklart. Minibussen stannar. Vita bilen stannar också. Däcket fortsätter.
Men livet alltså. Hur skulle damen i vita bilen kunnat vara beredd på det där? Att ett däck skulle rulla rakt in i henne.
Och hur ska man någonsin våga ge sig ut på vägarna igen? När man närsomhelst plötsligt kan tappa ett framdäck och bli stående.

allt gott

  • Comments(2)//blog.pelikanteatern.se/#post304

och annars då

konstenPosted by åsa Sun, May 11, 2014 18:23:37
Jag drömmer att någon stjäl min cykel och jag blir sorgset apatiskt stående i ett tomt cykelförråd. Likheterna med konsten?

Istället för egna försvunna ord finns alltid andras. Lyssnar på P1 Specialprogram där Pernilla August och Helena von Zweigbergk talar om självkänsla. Om det osexiga i att vara blyg när man inte längre är ung och om att säga nej fast man egentligen ville ja.
Pernilla August citerar Rainer Maria Rilke -
Stäng aldrig ute något oroande, något svårmod, ur ditt liv. Ty du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig.

Och så läser jag vinnaren av Augustpriset Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson -
Det finns stunder då sinnesnärvaron avgör framtiden, ögonblick av tyngd som efteråt är förbi och allt är försent.

allt gott

  • Comments(0)//blog.pelikanteatern.se/#post302

sova klart

konstenPosted by åsa Tue, May 06, 2014 13:21:13
Sova är klar för i vår och näst sista föreställningsdagen blev... ett måndagsexemplar ur alla synvinklar. Som en generalrepetition där allt som kan krångla också krånglade. Jorå såatte.
Men ingen föreställning är ju exakt som den förra eller som nästa, det är väl liksom charmen med teaterkonsten? An art painted in snow. Och det finns alltid faktorer ingen rår på. Svettiga pelikaner med tendens till hjärtklappning kanske men publiken fick se Ulla-Britt försöka somna enochenhalv gång och var nog nöjda ändå.

Tackochlov gör man bara genrep en gång och den sista dagen för den här säsongen var allt som det brukar igen. Och den här SOVA -publiken alltså, responsen, fokuset, allt som bara...stämmer, det ger ett ludd i hjärtat som kommer räcka minst till september.

TACK alla ni småttingar, föräldrar, pedagoger och andra vuxna som besökt oss! Det har varit vackert, det har det verkligen.
Mer SOVA! blir det till hösten. Både hemma på egen scen och borta på turné. Kom kom kom.

allt gott

  • Comments(0)//blog.pelikanteatern.se/#post301

lördag

konstenPosted by åsa Mon, April 07, 2014 23:35:06
Vi kör mot Svenljunga och kommer inte ut ur stan ens innan jag kör fel. Känns som om det blir en lång dag, det gör det ju. Den grå himlen, tystnaden i bilen, den raka vägen, den täta skogen, klungan med sportcyklister. Och den blåklädde joggaren från ingenstans som kanske var nära att springa rakt ut i vägen mitt framför bilen men som inte gjorde det. Som en film känns det. Som om omvärlden vet något vi missat.
SOVA! på biblioteket i Svenljunga, den fina lilla publiken med ett kluckskratt så nära gråt.
På hemvägen äter vi thai i Borås men inte förrän vi kört på varenda väg inne i Borås centrum för att hitta en parkering som passar.
Nära Göteborg missar jag avfarten och kör fel och nu regnar det. Men vi kommer fram, det gör vi ju. Kan packa ur, parkera i garaget. Kvällen på den stora teatern och nästan natt när jag till sist promenerar långgatan hem med Weeping Willows (We´re In) Different Places i huvudet.
I wish I had a road map with an X that marks the spot.

allt gott

  • Comments(5)//blog.pelikanteatern.se/#post299

Sova borta igen

konstenPosted by åsa Sun, March 23, 2014 12:00:50
Och pelikanerna tar bilen för färd mot Högsbo och Axelhuset. I god tid bär vi grejer, letar fram ljuset, packar in säcken med havet och skogen. Bara en liten omväg blir det, vi är framme i god tid. Där är mörkt och låst och ingen på plats, det gör ju inget när vi är i så god tid. Så sitter vi i bilen och väntar. Går ut och knackar. Och väntar. Och går runt och letar. Och väntar... utanför fel ingång. Någonstans på andra sidan huset väntade personalen på pelikaner. Bygga, byta om, klart. Vi är inte i lika god tid längre men vi hinner.

Och sen känns det som om vi ska spela SOVA! på fullsatt Ullevi. Barnen och deras vuxna väller in i salen, fler och fler, fler och fler. Längst fram står pelikanerna och ler och hoppas att även den minsta lilla kotten längst bak kommer se något.

Och sen. Dessa allvarliga ögon fastnaglade på oss, på varje minsta rörelse. Denna andäktiga tystnad i havet. Som magi, det där varma luddet i hjärtat.

Efter föreställningen är det inte Ullevi längre, det är som en turnerande cirkus med ponnyridning. En lång rad småttingar står i kö för att prova lampan själva. Tända, släcka. Tända släcka tända släcka. Nästa barn. Tända släcka tända släcka tända.

Efter kaffet raka vägen hem till Kungsladugårdsgatan. Bara litet varv i rondellen på Mariaplan för att kolla om thaien har öppet.

allt gott

  • Comments(0)//blog.pelikanteatern.se/#post296
« PreviousNext »